www.feministas.se

Sex män om Könskriget

Det är ansvarslöst att ta fram enskilda och tragiska exempel på hur kvinnors rädsla kan leda till irrationella beslut och sedan redigera programmet på ett sådant sätt att tusentals kvinnor som arbetar frivilligt i Sveriges alla kvinnojourer utmålas som nästintill manshatande galningar. Detta med anledning av Könskriget dvs SVTs ”Dokument inifrån” skriver bl a Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström och fem andra män

I ett öppet demokratiskt samhälle ska allting kunna ifrågasättas och debatteras i breda diskussioner. I Sverige är en fri press och public service några av de arenor där olika åsikter får komma till tals och bedömas av lyssnaren, läsaren och tittaren. Inga ämnen eller personer får eller ska vara undantagna från en sådan kritisk granskning och diskussion, detta gäller även jämställdhet, feminism och de svenska kvinnojourernas arbete.

Men med den vinkel som redaktionen bakom SVT:s "Dokument Inifrån" valt när de producerat och marknadsfört programmen "Könskriget" så finns det uppenbara risker att programmakarna medverkar till att motarbeta den strävan efter jämställdhet som
sedan länge varit en partigränsöverskridande gemensam politik i Sverige. Den efterföljande debatten i media och på Internet efter det första programmet pekar tyvärr i en sådan riktning. Antifeminister har kunnat torgföra sina
åsikter som ifrågasätter jämställdhet, feminism och kvinnojourer i största allmänhet. Det som förenar många av dessa inlägg är en önskan om att angripa och motarbeta jämställdhetssträvanden och feminismen generellt.

Det är också uppenbart att SVT-redaktionen har dålig kunskap om vad feminism faktiskt innebär och om alla viktiga framsteg som varit en följd av den feministiska kampen. Feminismen handlar i grunden om alla människors lika värde och finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. I artikel 2 sägs att envar är berättigad till de fri- och rättigheter som nämns i deklarationen, oberoende av könstillhörighet.

Feminismens utgångspunkt är att kvinnor inte har samma fri- och rättigheter som män och att detta förhållande måste ändras. Uttryckt på annat sätt kan man säga att feminismen strävar mot ett demokratiskt samhälle. Om man har uppfattningen att vi lever i ett samhälle där män är överordnade kvinnor – och hur kan man uppfatta det på något annat sätt när vi exempelvis har osakliga löneskillnader – och dessutom vill ändra på detta förhållande så är man feminist. Detta är det gemensamma för alla typer av feminism – och omvänt kan
det sägas att om man inte har nämnda uppfattning och inte tycker att denna könsmaktsordning skall ändras, ja då är man inte feminist.

Så finns det flera olika feministiska rörelser, exempelvis liberalfeminism och socialistisk feminism. De har alla samma grundidé men skiljer sig åt beroende på vilken tonvikt de lägger på könsmaktsordningen i relation till andra maktordningar. Men, alla feminismer uppfattar att vi lever i en könsmaktsordning.

Radikalfeminismen är den feminism som lägger störst tonvikt vid könsmaktsordningen och uppfattar att underordnandet av kvinnor är den mest vanliga och centrala formen av förtryck. Det finns även andra maktordningar men könsmaktsordningen är den mest betydelsefulla. Radikal i sammansättningen radikalfeminist betyder alltså inte att man vill att kvinnor skall förtrycka män eller att kvinnor hatar män.

Ett annat begrepp som använts är extrem feminist eller extremfeminism – och det är, naturligtvis, en omöjlig konstruktion. Alla feminismer har samma grundidé och den kan man inte ha mer eller mindre av. Extremfeminism existerar alltså inte.

Så när begreppen radikalfeminism och extremfeminism har använts, i samband med och efter visandet av det första programmet, kan vi konstatera att såväl SVT:s redaktion, inflytelserika ledarskribenter som Maria Abrahamsson (i SvD 17.5) och Barbro Hedvall (i DN 22.5) och många andra är dåligt pålästa och djupt okunniga om vad feminism betyder.

Vi hade önskat att det upplägg som programmakarna på SVT valt skulle vara ett resultat av naivitet och aningslöshet, men tyvärr verkar det snarare som att
redaktionen mer drivits av en ambition att skapa sensation och rubriker. I förhandsreklamen för det andra avsnittet stod på SVT:s hemsida följande rader att läsa:
"Extrema feminister har under de senaste åren haft ett avgörande inflytande över svensk politik och forskning. Med hjälp av politiker som förra jämställdhetsministern Margareta Winberg har extremfeministernas åsikter
förvandlats till sanningar: Den som inte håller med riskerar att bli utfryst och motarbetad. I könskriget tycks alla medel vara tillåtna. Frågan är vem som får betala: männen eller kvinnorna själva?"

Denna marknadsföring av programmet för tankarna till texter i politiska sammanhang som brukar handla om påstådda hemliga sammansvärjningar. Inte sällan brukar denna typ av formuleringar präglas av homofobi eller rasism. Frågan är om redaktionen funderat över vems eller vilkas ärenden de går?

Vi som skrivit denna debattartikel anser att det är ansvarslöst att ta fram enskilda och tragiska exempel på hur kvinnors rädsla kan leda till irrationella beslut och sedan redigera programmet på ett sådant sätt att tusentals kvinnor som arbetar frivilligt i Sveriges alla kvinnojourer utmålas som nästintill manshatande galningar. Var ursprungsambitionen att granska "Bellas vänner", så
borde fokus ha varit detta.

Men istället präglades programmen av ett ifrågasättande av feminismen och dess teoretiska beskrivning av kvinnors underordning och mäns överordning i dagens samhälle. Män kan känna sig hotade av feminismen eftersom den synliggör manlig överordning; men det finns också män som inte känner sig hotade utan tycker det är bra att orättvisorna blir tydliga – på samma sätt som en del vita arbetar aktivt mot den rasism som drabbar svarta och välkomnar att den synliggörs.

Vi män som undertecknat denna artikel känner oss inte hotade av feminismen, utan tycker att det är bra att den synliggör de missförhållanden som beror på den rådande könsmaktsordningen.

Även i det svenska samhället förekommer de facto;
• manligt våld mot kvinnor
• internationell sexslavhandel och nationell prostitution, med framförallt manliga kunder som köpare
• könsbaserade osakliga löneskillnader
• sexualiserad objektifiering av kvinnor i det offentliga rummet
• bristande jämställdhet i familjerna när det gäller ansvarstagande för barn och hushåll.

Detta är i korthet några exempel som pekar på att det faktiskt är relevant med en feministisk analys av vår samtid som utgår från den könsmaktsordning som råder inom samhällets alla områden - arbetsmarknaden, politiken, näringslivet, familjen, sexualiteten o s v.

Att flera uttalanden, i de båda programmen, var klandervärda är uppenbart och uttalandena är inte möjliga att försvara. Däremot kan de kanske förstås utifrån det massiva motstånd som mött alla som arbetar aktivt för jämställdhet. Det är lätt att bli aggressiv när motståndet kommer så ofta och från människor med stor makt i samhället – exempelvis journalister. Men, som sagt, uttalandena är inte försvarbara och får stå för de som yttrade dem. Det är alldeles klart att de inte är representativa för det stora flertalet som arbetar för kvinnors lika värde.

Ett konkret problem som uppstår efter programmakarnas generaliserande påståenden om svenska kvinnojourer är att Dokument Inifrån givit argument till dem bland maktens män som aldrig varit intresserade av att ge stöd till vare
sig till kvinnor som utsatts för mäns våld eller till kvinnojourer. Redan idag finns det många kommuner som inte satsar några resurser på detta demokratiproblem.

Vi undrar därför om SVT funderat på vem som i framtiden ska ge stöd till alla de kvinnor som utsätts för mäns våld om de som nu förnekar den rådande könsmaktsordningen får bestämma. Vi för vår del är övertygade att kvinnojourerna behövs och att det som ska granskas är deras konkreta verksamhet. Då kommer det visa sig att de utför ett oerhört viktigt arbete när det allmänna i form av kommuner och andra undandrar sig sitt ansvar.

Vi menar att det vi nu behöver är en diskussion om den verkliga feminismen som vi ser i vårt land idag och en diskussion om hur vi ska kunna utveckla den för att nå ett mer jämställt samhälle. Inte att måla upp en nidbild som har svag täckning i verkligheten.

Zoran Alagic, journalist
Claes Borgström, Jämställdhetsombudsman
Lasse Bäck, busschaufför
Klas Hyllander, kommunikatör för Manliga Nätverket i Sverige
Lars Jalmert, mansforskare vid Stockholms universitet, tidigare ledamot i
Nationellt Råd för Kvinnofrid
Tomas Wetterberg, delegationssekreterare

[2005-06-21]