www.feministas.se

Industrins kvinnor visar vägen för morgondagens arbetsliv

Mer än 150 000 kvinnor jobbar idag i industrin. De utgör det avantgarde som visar hur den könsuppdelade arbetsmarknaden kan brytas. Men de är en resurs vi tar väldigt lite vara på eller ens ser. Det skrev Urusla Berge, chef för Tankesmedjan Agora och Camilla A Lundberg, chef för Arena Program i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 19 juli 2005. Vi återger här artikeln i sin helhet:

”Du sitter nu med tisdagens Göteborgs-Posten. Det är en tidning, liksom andra dagstidningar som har uppdraget, och vill, skildra verkligheten. Har du tid så gå igenom tidningen och räkna hur mycket kvinnor du ser och läser om. Gå sedan igenom och se hur många av dom som arbetar. En stor del av våra liv handlar om vårt arbete, men media skildrar det i väldigt liten utsträckning. Fråga dig själv: hur många gånger såg och läste du om en kvinnlig industriarbetare? Antagligen ingen! Spelar det någon roll? Ja, mycket tyder på att det är så. Media formar vår verklighetsbild. Ser vi inga arbetare så bortser vi lätt från deras behov. Men det är inte bara media som osynliggör. Det gör vi allihop. Till exempel osynliggör vi ständigt kvinnor mer än män, arbetarklass mer än medelklass och invandrare mer än personer med svensk bakgrund.

En grupp som tydligt blir diskriminerad flera gånger om är kvinnor inom industrin. Inte nog med att de är kvinnor och därmed syns mindre, De är också arbetare och osynliggjorda mer än andra. Den tredje diskrimineringsgrunden handlar om att de också utgör en minoritet på arbetsplatsen. Detta är ingen nyhet. Kvinnor har historiskt sett ofta uppfattats som ersättningsbara på jobbet. Först i och med andra världskriget gjorde kvinnor sitt stora intåg i arbetslivet. Men ända till långt in på 60-talet ansågs kvinnors arbete mindre värt än mäns. Inom industrin fanns speciella lägre kvinnolöner. Både arbetsgivarna och facket såg på kvinnor som en reserv till manlig arbetskraft, en billig sådan. Då var kvinnors avtalsenliga löner ungefär 65 procent av männens. I dag är kvinnors löner 83 procent av mäns. Om man tar bort den skillnad som skapas på grund av olika ålder, utbildning, arbetstid och olika sektorer och yrkesgrupper är kvinnors löner ändå bara 92 procent av mäns. Vad vi också vet är att kvinnor lönediskrimineras mer i privat sektor än i offentlig.

Vad vi ser är att den historiska diskrimineringen begränsar kvinnors arbetsliv än i denna dag. Många av industrins kvinnor märker att de ses som en arbetskraftsreserv. Denna syn blir tydlig vid rationaliseringar, neddragningar och nedläggningar. Då är det oftast och först kvinnorna som blir av med jobbet och de hänvisas till de jobb som har högst fysisk belastning, minst frihet och är mest enformiga.

Sverige har dock länge haft jämställdhet som mål och anses dessutom som det mest jämtställda landet i världen. I få, om ens några, länder har kvinnor i lika hög grad som i Sverige gjort intåg på arbetsmarknaden. I dag lönearbetar kvinnor i stort sett i samma utsträckning som män.

Just nu är vi inne i en period där arbetsmarknaden förändras i snabb takt, mer än andra sektorer förändras industrin. Den rationaliseras och blir högteknologisk. Fler och fler kvinnor tar jobb även där. I dag finns det mer än 150 000 kvinnor som jobbar i industrin. De jobbar på Volvo i Torslanda, SKF i Gamlestan, Saab i Trollhättan och i stort sett inom industrins alla olika delar.

Kvinnor är mer flexibla och moderna än föreställningarna om dem. Problemet är inte kvinnorna utan synen på dem. Kvinnor borde få lön, karriär och utvecklingsmöjligheter utifrån sin kompetens och inte sitt kön. Självklarheter, egentligen.

Industrins kvinnor är viktigare för oss alla än vad vi tror. De är en viktig kil in i att bryta upp de traditionella föreställningarna om vad kvinnor och män anses kunna göra i arbetslivet. De utgör det avantgarde som visar i sitt vardagliga arbete hur den könsuppdelade arbetsmarknaden kan brytas. Det vill säga de levererar lösningen på en av de viktigaste frågorna jämställdhetspolitiken har att lösa. Men de är en resurs vi tar väldigt lite vara på eller ens ser.

Inte ens feministerna ser dem. Inte heller facket, politikerna eller arbetsgivarna. Feministerna ser nästan bara medelklassens kvinnors problem och talar hellre om pigavdrag än arbetsskadeförsäkring. Facket talar hellre om byggnadsarbetare i Vaxholm än om kvinnors deltidsarbetslöshet och gör inte så att kvinnor är lika representerade som män som fackligt förtroendevalda. Politikerna klarar inte av att sätta upp konkreta mål för att bekämpa diskrimineringen av kvinnor. Arbetsgivarna exploaterar medvetet kvinnors högre och bättre utbildning genom att ge dem systematiskt sämre lön och sämre karriärutveckling. Att dessutom kvinnor bara tjänar drygt 80 procent av mäns löner när de försörjer 1,4 gånger fler personer är ren cynism.

På den tiden då mäns löner genom avtal var högre än kvinnors, var argumentet att män var familjeförsörjare och därmed behövde högre lön. Så är det inte längre. Verkligheten har förändrats men föreställningen om kvinnor består än i dag. Slutsatsen blir en oförsvarlig och helt omodern diskriminering.

Ett modernt samhälle kräver moderna arbeten. Industrins kvinnor visar vägen för morgondagens arbetsliv. Det är könsblandat, icke-hierarkiskt, icke-diskriminerande och vågar bryta nya vägar för utveckling. När ska media, feminister, fack, politiker och arbetsgivare klara av att se det?”

Ursula Berge, chef för Tankesmedjan Agora
Camilla A Lundberg, chef för Arena Program

[2005-09-12]