www.feministas.se

Gunilla Thorgren: Varför hörs inga ramaskrin?

Gunilla Thorgren skriver här om behovet av en feministisk kamp i dag. Hon beskriver också sitt engagemang för kvinnors bättre villkor. Artikeln är ursprungligen publicerad i det nummer av Bang som kom ut den 8 mars 2006.

1.
Under hela min uppväxt hörde jag aldrig orden kvinnokamp, kvinnorörelse eller kvinnors rättigheter. I den lilla småstad där jag växte upp fanns heller inte, mig veterligt, någon beundrad eller ens baktalad kvinnokämpe.

Visst låter det konstigt idag. Men så var det.

Jag hann bli tjugotvå år och tillfällig sekreterare på Idun/Veckojournalen när jag första gången konfronterades med en annan sorts kvinnor än de jag vuxit upp med. Där dök starka yrkeskvinnor upp i korridorerna och tog plats på mötena - Barbro Alving ”bang”, Marianne Höök, Beatrice Glase, Margareta Sandström, Margit Winberg. Hade de ägnat sig åt kvinnokamp? Det visste jag inte då. Men jag visste att jag ville bli som dem. De var starka, hade auktoritet och kunde skriva. Några av dem visade mig i konkreta handlingar kvinnosolidaritetens innebörd. Jag var ung. Ensam mamma med nyfött barn. Fattig. De ägnade mig tid. Gav mig saker jag behövde. Hjälpte mig praktiskt. Dock; inte ett ord om feminism.

Idun hade en ärbar feministisk tradition. Det visste jag inte. Att Ellen Key, Elin Wägner och Selma Lagerlöf bara några decennier tidigare använt tidningen som bas i sitt kvinnopolitiska arbete för kvinnors rösträtt och agitation för fred och frihet var mig helt obekant.

Men trots min okunnighet kände jag då, intuitivt, och inser efteråt, att det fanns en kvinnosyn och en hållning till min livssituation som var unik. Det var som om sjuttio års kvinnors röster satt i väggarna. Inga moralkakor. Bara uppmuntran och stöd.

Det var märkvärdigt. Denna borgerliga ”fina” värld, som inte var min värld, behandlade mig med betydligt större respekt än den värld jag kom ifrån.

Ändå lämnade jag den. Min klassinstinkt var hemlös där.

Fem år senare blev Grupp 8 en utåtriktad utomparlamentarisk kvinnokampsorganisation. Jag var med bland initiativtagarna.
Grupp 8 var en ungdomsrörelse. Vi hade få medlemmar över trettio år. Vi var arga, stöddiga och stridbara. Och vi var hungriga på kunskap. Varje feministisk forskare - som för övrigt gick att räkna på ena handens fingrar - blev för oss en källa. Rita Liljeström och hennes man Edmund Dahlström var lästa och beundrade av oss. Signe Höijer en ofta sedd gäst. Kvinnorna i Svenska Kvinnors Vänsterförbund blev som våra mödrar. Vi försökte forma en ideologi för en socialistisk kvinnokamp med sexualpolitisk inriktning. Inte gillade de väl det, men de var välvilliga, entusiastiska och generösa. Deras tidning, Vi Mänskor, fick ett lysande uppsving under den här tiden när Louise Waldén blev dess redaktör. Hon fördjupade och utvecklade Grupp 8:s frågor i temanummer efter temanummer. Och upplagan steg. Nog hade hon väl ibland svårt att få redaktionskommittén med på noterna, men det gick. Vi fick använda SKF:s lokaler för möten och sammankomster.

Vi suktade också efter kontakt med äldre feministiska kvinnor.

När Siri Derkert kom till vår kvinnoutställning och på vårt klotterplank skrev med ett spegelvänt K - Kvinnorna vaknar - mänskligheten räddas - var vi saliga av lycka. Och vi lyssnade entusiastiskt på Signe Höjer när hon berättade om sin bok: Kvinnomakt - könsroller i tropikerna. Kunde det verkligen ha funnits matriarkat i förr?

När Margareta Garpe och Suzanne Osten skrev Jösses flickor strömmade vi till Stadsteatern i Stockholm som ett lämmeltåg. Pjäsen handlar ju om en liten feministisk kvinnoförening från 1900-talet som hållit ihop genom flera decennier. Trots olika klasstillhörighet och liv, trots olika samhällssyn hade de kvinnans frigörelse som en gemensam målsättning.

Det var ont om kvinnliga förebilder. Varenda kvinna som var solidarisk med kvinnokampen var värdefull. Varenda kvinna som var solidarisk med andra kvinnor var värdefull. Trycket från omvärlden på oss som var feminister var lika hårt var vi än befann oss. Vi kunde gräla som bandhundar ideologiskt, men det fanns ett behov av att utveckla en grundläggande kvinnosolidaritet. Som den jag mötte på Idun/VeckoJournalen.

Framför allt fanns det bland alla feminister en solidaritet med de kvinnor som hade det sämst. Borgerlig kvinnorörelse eller socialistisk, det spelar ingen roll, de kvinnor som hade det sämst var en del av vår kamp.

Det var brist på allt - kunskap om vår historia, berättelser om våra liv, forskning om våra villkor, analyser, sånger, bilder. Några generationsmotsättningar hade vi inte råd med.

Idag är det annorlunda. Idag kan vem faan som helst kalla sig feminist, och man gör det också. Man kan grubbla på vad de menar med det.

Politiker tutar omkring och kallar sig feminister men saknar elementär förståelse och kunskap. I media har feminism blivit en profilfråga - ett varumärke - för vissa skribenter. Individualister far fram över spalterna och i debatten och bedriver feminism utifrån sin egen personliga tolkning - det svänger mellan könsöverskridande identitetsfrågor till skattesubventionerad städhjälp och det egna behovet av ett bättre radhus.

Våra bokhyllor dignar av rapporter om kvinnors villkor. Vi drunknar i feministiska analyser, forskningsrapporter och kulturevenemang med feministisk profil.

Ändå har kvinnosolidariteten och den feministiska agendan sällan varit mer otydlig.

2.
Feminismens svenska historia är sannerligen fylld av politiska konflikter, men aldrig tidigare har den lämnat de mest utsatta kvinnorna utanför sitt engagemang.

Frisinnade liberaler eller socialdemokrater, alla har de med kraft agiterat för upprättelse för de kvinnor som kämpar i extremt underläge. Idag syns mig den politiska agendan helt vara utformad utifrån ett medelklassperspektiv. Dagens feminism har sin förankring bland storstadens etablerade medelklasskvinnor som känner sig trängda mellan barn och arbete. Och målet för dem tycks vara att uppnå den manliga normens status.

De tycks blinda för de livsvillkor som styr hundratusentals sämre lottade systrar i Sverige idag.

Kvinnans ekonomiska självständighet har i alla tider varit en hörnpelare i svensk kvinnokamp. Men hur ser det ut i det moderna Sverige idag?

- 155 000 kvinnor arbetar , mot sin vilja deltid.
- 300 000 kvinnor har otrygga anställningar.
- 85 000 kvinnor har s.k. behovsanställningar, dvs. arbetsgivaren ringer när behov uppstår.
- bland LO:s unga kvinnor (25-29 år) har de tidsbegränsade anställningarna fördubblats - från 15 procent till 30 procent sedan 1990.
- 45 procent av LO:s kvinnor arbetar på obekväm eller oregelbunden arbetstid.
- 198 000 kvinnor i Sverige är ensamstående mödrar. En del har mycket god ekonomi. Ändå är medianinkomsten för gruppen (inklusive bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsbidrag) 100 000 kronor per år.
- 863 000 kvinnor - hälften av den kvinnliga arbetskraften - arbetar inom offentlig sektor. Där finns också en majoritet av arbetsmarknadens lägsta löner.

För mig är det obegripligt att dagens feminister i stort sett tiger om detta.

De som finns i siffrorna ovan är kvinnor vi möter dagligen i affärerna när vi shoppar, på dagis när vi hämtar barnen, inom sjukvården, i skolbespisningen, på restauranger, inom hemtjänsten hos våra föräldrar eller mor- och farföräldrar.

När den Jämställdhetspolitiska utredningen lämnade sitt betänkande fanns också en serie forskarrapporter med som underlag till betänkandets analys av kvinnors liv och arbete. Där finns bl.a Soheyla Yazdanpanahs rapport om lågavlönade kvinnors inkomstkällor. Hon berättar om livet för tjugo kvinnor - de flesta ensamstående mödrar - iranskfödda och svenskfödda.

Den rapporten borde få en samlad feministisk front att resa sig. Många av dessa ensamstående mammor lever under förhållanden som borde betraktas som oacceptabla i välfärdslandet Sverige. Ofta har de flera jobb. Många arbetar 70 timmar i veckan för att få pengarna att räcka för sig själva och barnen. Deras inkomstkällor pendlar mellan lågavlönade jobb i offentlig sektor, svartjobb, studielån, pengar från välgörenhetsorganisationer, bidragsförskott och ständiga handlån från släktingar och kompisar. De har ofta de sämsta jobben, lägsta lönerna och jobbar inom sektorer där sjuktalen ökat dramatiskt de senaste åren. De iranskfödda kvinnorna har dessutom ofta ansvar för äldre släktingar.

Yazdanpanah hänvisar också till tidigare forskning som ställt sig frågan varför ”invandrarföretag” och företag drivna av ”etniska familjer” överlever ekonomiska nedgångar bättre än andra företag. En viktig del av svaret är att de använder sina kvinnor som billig, och ofta, gratis arbetskraft.

En annan av jämställdhetsutredningens forskarrapporter berättar om utvecklingen av anhörigvården för gamla, sjuka och handikappade. Totalt sköter kvinnorna 77 procent av allt omsorgsarbete för äldre och funktionshindrade. Männen står för 23 procent. Detta blir väl ingen förvånad över. Men när vi beaktar att 42 procent av kvinnornas omsorgsarbete är anhörigvård, gratis, då börjar det brännas.

Kommunerna har skurit ner på hemtjänsten, höjt avgifterna och därmed gjort det till en ekonomisk fråga vem som har råd att utnyttja hemtjänsten. Helt följdriktigt är det de äldre kvinnorna som nu får förlita sig på döttrar, svärdöttrar eller andra kvinnliga släktingar får att få hjälp. De äldre män, som saknar fru, får fortsatt stöd från hemtjänsten. De fattigaste kvinnorna, som saknar närhet till stödjande släkt, har det allra sämst.

För flera decennier sedan gick kvinnorna ut i arbetslivet med full kraft. Offentliga sektorn skulle ta hand om det vi tidigare gjort gratis som hemmafruar. Nu backar det offentliga, och nästa generations kvinnor ska både jobba heltid, tjäna in sin pension och ta hand om gamla mamma/moster/faster/mormor. Gratis. Ingen av dem har pengar att köpa sig fri. Budskapet från de gamla är glasklar. De vill gärna träffa sina barn och barnbarn, men hemhjälpen vill de ha från det kommunala.

3.
Fattiga unga kvinnor, lågavlönade offentliganställda, hunsade deltidsanställda kvinnor på en tuff arbetsmarknad, fattiga gamla kvinnor, heroiskt slitande och fattiga ensamstående mammor - vad har de för nytta av dagens feminism?

Till min stora förvåning har jag insett att dagens unga feminister ser en individualiserad föräldraförsäkring som den hötapp med vilken hela det patriarkala hölasset ska vältas. Analyserna är förvisso bestickande. Föräldraförsäkringen har, enligt denna analys, ett janusansikte, där kvinnors ansvar för barnen och det obetalda hemarbetet gör oss till förlorare i löneförhandlingar och skapar utrymme för behovet av deltidsarbete. Men är det inte bakvända världen att ordna en bättre arbetsmarknad via en socialförsäkringsreform, som nu fackliga och unga socialdemokratiska feminister menar?

Är det inte fackets och politikens ansvar att se till att vi får en lagstadgad rätt till heltid? Varför hörs inga ramaskrin när det kommer ett betänkande på detta område med förslag som är så urvattnade att själva huvudfrågan drunknar i alla undantag?

Och löneförhandlingarna! Det måste ju finnas pengar att förhandla om. Majoriteten av kvinnorna arbetar i offentlig sektor. Där finns nästan inga män att omfördela från. Det skulle kosta 16 miljarder kronor att höja omsorgsarbetarnas (barn-gamla-sjuka-handikappade) löner till en metallarbetares lönenivå. Idag subventionerar dessa kvinnor vår välfärd med löner som de själva inte kan leva på.

Tycker dagens feminister det är okey? Jag tycker det verkar så. Det privata magontet tycks vara centrum för debatten.

De fackliga företrädarna har gått med på att dessa samhällenas omsorgsarbetare ska driva individuella löneförhandlingar. En yrkeskår som är så nedvärderad att inte ens de radikalaste feminister står upp för dem, ska alltså klara att - en och en - motivera och pressa fram några hundralappar mer än sina arbetskamrater i lönekuvertet.

Utkastade i den individuella löneförhandlingens ensamhet får de nu höra fackliga och socialdemokratiska feminister förklara att en individualisering av föräldraförsäkringen ska lösa deras låglönedilemma. Ha!!!

Undertexten i det budskapet är att det är kvinnornas eget fel att deras löner är så låga. De har inte klarat fajten hemma med karl’n. Stannar hemma för länge med barnen. Därmed dumpar de lönemarknaden för de kvinnor som sköter sig, jobbar heltid och vill karriär. Därför måste lagstiftarna ta sitt ansvar och individualisera föräldraförsäkringen.

Sen kan väl facket och politikerna sitta med armarna i kors och vänta på att allt ska ordna sig till det bästa.

De liberala kvinnorna driver barnens rätt till sina pappor och pappornas ansvar ”att bli med barn”. Där har jag överhuvud taget inte sett något engagemang för de hundratusentals kvinnor jag berättat om ovan. Nej, de vill ha hushållsnära tjänster, skattefinansierade, så att kvinnor i karriären kan tävla på samma villkor som sina män. Liksom de inte bryr sig om frågan vem som ska städa hos pigan, bryr de sig inte om att ställa sig den obehagliga frågan: vad händer om låginkomstfamiljer, där kvinnorna har urusla löner och urusla arbetsvillkor, väljer att tacka nej till det ståtliga erbjudandet till individuell föräldraförsäkring?

Poff så får vi då en stor grupp med kvinnor som helt marginaliseras från arbetsmarknaden och den gamla hemmafruinstitutionen är inte långt borta.

Alla undersökningar om föräldraförsäkringen visar, att i de familjer där kvinnan har ett jobb hon trivs med och är självförsörjande, där är också de män som utnyttjar föräldraförsäkringen flest. Vilka slutsatser kan vi dra av det? Att bara starka, självständiga kvinnor har ett jämbördigt förhandlingsläge med sin man när frågan om föräldraledigheten ska diskuteras?

4.
Vi brukar säga, att feminist är den som ser kvinnors underordning och vill göra något åt det. För mig räcker det inte längre som definition, så som den feministiska kampen utvecklat sig. Feminismens grundtanke har också alltid tidigare varit att uppvärdera de kvinnliga värdena och insikten om att detta är en central del i kampen. Feminism är inte att kvinnor ska bli som alla karlar, utan att samhället måste förändras så att de kvinnliga värdena uppvärderas. Därmed måste hela samhället, också arbetsmarknaden, reformeras. Samhället som en plats där reproduktion och produktion är varandras förutsättningar.

Utan en feminism som solidariserar sig med ALLA kvinnor, särskilt de som har det sämst, kommer aldrig vårt samhälle att förändras.

Vi har kommit en bit på vägen till bättre villkor för kvinnor i Sverige. Men det har också resulterat i att orättvisorna mellan olika kvinnogrupper har accentuerats. Inte minst har vi idag fått en välmående kvinnlig medelklass, och det är där som feminismen har sin starkaste förankring.

Därmed står feminismen också vid ett vägval - solidaritet med hela kvinnokollektivet och de kvinnliga värdena, eller ett politiskt arbete som i första hand gynnar de redan gynnade.

Då är det värt att påminna om att utan andra kvinnor är inte min egen existens som självständig individ möjlig. Utan alla de kvinnor inom omsorgen som sköter våra barn, våra gamla, våra sjuka, våra handikappade är yrkesarbete och egen försörjning inte möjlig för någon av oss.

[2006-04-19]