www.feministas.se

(S) måste bli bättre på att utse kvinnor

Jag är feminist. Det är en inställning jag skaffat genom livserfarenhet, inget jag föddes med, skriver Ann-Sofie Hermansson.

Jag anser alltså att

1. kvinnor är generellt sett underordnade män i vårt samhälle och
2. det vill jag ändra på.

Punkt.

Mer avancerat än så behöver enligt min mening feminismen inte formuleras. Det samhälle jag vill se är alltså ett samhälle där kvinnor och män är jämställda. Där vi har lika rättigheter och lika skyldigheter på alla områden.

Så vad i hela fridens namn är det då som gör att begreppet feminism provocerar som det uppenbarligen gör?

I mitt parti, socialdemokraterna, har vi historiskt värjt oss mot alla förklaringsmodeller där inte klassbegreppet rangordnats före andra förtryck. Länge antog arbetarrörelsen att såväl köns- som rasförtryck kunde förstås inom ramen för den traditionella klassanalysen.

Partier och rörelser höger ut på den politiska skalan har självklart haft andra förklaringsmodeller. Men även där har den så kallade kvinnofrågan varit problematisk att få in som en viktig fråga på den politiska dagordningen.

Utvecklingen har dock obönhörligen gått framåt. Idag är det ytterst få som inte erkänner att det existerar orättvisor mellan kvinnor och män. Även om metoderna att lösa denna orättvisa skiljer sig åt mellan partierna.

Jag ser fortfarande klasskillnaderna i samhället som effekter av ett ekonomiskt system som är oförmöget att skapa rättvisa på egen hand. Men jag ser också hur kvinnor generellt sett fortfarande tjänar sämre och har mindre inflytande än män.

Och jag menar att klass och kön, liksom etnicitet, måste förstås som likvärdiga förtryck där enskilda individer kan drabbas både dubbelt och ibland tredubbelt. Detta ställer krav på partierna.

Inom socialdemokratin har arbetet med jämställdheten rönt framgång under senare år. Under de drygt femton år jag varit politiskt aktiv har det skett en otrolig utveckling. Samtidigt har vi ingen anledning att sluta jobba för ett mer jämställt parti och samhälle.

Det duger inte att jämföra oss med Afghanistan och säga att så dåligt har vi det ju inte i alla fall. Det är när svenska kvinnor är jämställda med svenska män vi kan vara nöjda.

Och även om vi numera nominerar enligt principen ”varannan damernas” är det väldigt mansdominerat när det kommer till våra främsta positioner såsom gruppledare och ordförande. Här måste vi bli bättre på att utse kvinnor. Alltför ofta har vi löst problemet med att plocka in fler kvinnor utan att män behövt flytta på sig. En kosmetisk jämställdhet.

För det är enligt min mening att göra jämställdheten en otjänst när kvinnor inte får representera partiet i egenskap av gruppledare eller ordförande utan för att de ska frisera könsstatistiken. Det måste bli slut med det. Idag har män mer makt på kvinnors bekostnad, så även i mitt parti.

Vi har ingen brist på dugliga kvinnor. Män måste däremot ha modet att ta ett kliv tillbaka för att maktrelationen ska bli mer rimlig.

Och det jobbet kan inte överlåtas på någon annan instans. Det är i de politiska partierna vi måste ta ansvar för att utse kvinnliga gruppledare.

Ann-Sofie Hermansson,
Politisk sekreterare och pressansvarig (s) i Göteborg

[2005-04-27]