Kvinnlig omsorgspersonal står längst ner på klasstrappan
En yrkeskår som har så avgörande samhällsuppgifter som omsorgspersonalen borde naturligtvis aktas och hedras och visas all den respekt de förtjänar, också i form av en lön som står i relation till arbetsinsatsen. I stället är det idag precis tvärtom.
De har placerats längst ner på klasstrappan, med de sämsta lönerna och de sämsta arbetsvillkoren. Allt annat arbete lönas bättre - att tillverka bilar och kylskåp, att bygga vägar, att sälja alla andra sorters tjänster, att administrera papper och pm, att släcka bränder, att köra buss och taxi, att prata i tv o.s.v., o.s.v.
Jag har helt kort tittat på löneutvecklingen för Kommunals medlemmar (för det är ju där som de flesta av dessa människor är fackligt organiserade):
1982 hade en heltidsanställd Kommunalare 91 procent av en metallares lön.
1998 hade en heltidsanställd Kommunalare 84 procent av en metallares lön.
2004 har det vänt litet uppåt och en Kommunalare har 87,6 procent av en metallares lön.
Men efter 22 års lönekamp har de alltså backat 3,4 procent i förhållande till sina fackliga kamrater i Metall.
Det är tradition att jämföra Kommunalanställdas löner med metallarbetare. Det var på den tiden fackföreningsrörelsen fortfarande drev en solidarisk lönepolitik som gav resultat också i de offentliganställdas plånbok. Men idag, när detta är ett minne blott, kan det kanske vara lämpligt att jämföra med en annan yrkesgrupp - sjuksköterskorna, som ju också är en majoritet kvinnor.
1982 var heltidslönen för en Kommunalare 86,9 procent av en sjuksköterskelön.
2003 hade sjuksköterskorna dragit ifrån med 12 procent, så att en Kommunalares lön var 74,4 procent av en sjuksköterskas.
Inom Kommunal arbetar idag endast 42 procent av medlemmarna heltid. 49 procent arbetar deltid (de flesta ofrivilligt). 8 procent är timanställda. Det är bara en bråkdel av dem som arbetar som timanställda som är medlemmar i ett fackförbund. De är alltså många många fler än dessa 8 procent.
Gemensamt för både dem som arbetar deltid och som timanställda är att de inte kan leva på sin lön, att de har otrygga arbetsförhållanden. De kan inte ta lån i bank. De kan inte skriva hyreskontrakt.
Att detta är en genuin könskampsfråga tycker jag avspeglar sig i siffran att endast tre procent av Kommunals manliga medlemmar är deltids- eller timanställda.
Det lågt värderade omsorgsarbetet, och bristen på insikt om hur detta ligger till grund för hela samhällets överlevnad, är ett av de mest påtagliga exemplen på ett patriarkalt förakt för kvinnors kulturella erfarenheter och kunskap.
För mig är detta en spjutspetsfråga i den feministiska kampen.
Men den synliggör också att förändringar rymmer en feministisk målkonflikt - en målkonflikt som handlar om klass.
Följande texter av Gunilla Thorgren behandlar samma tema:
Omsorgspersonalens arbete måste uppvärderas >>
Lönen speglar det pris som sätts på kvinnans arbetsinsats >>
Omsorgsetikens kvinnliga värden behöver inplanteras i hela samhället >>
Gunilla Thorgren,
journalist och ordförande Konstfack
[2005-03-08]
» Moderat skatterabatt för "mulliga mansgrisar"
» Kvinnor möter oförståelse i vården
|
Många nya Feministor på extra partikongressen
