www.feministas.se

Debatten om ett kvinnoparti

Och jag skall erkänna att tanken på ett alldeles nytt parti med feministiska förtecken har lockat mig. Skulle det inte vara ett spännande projekt? Att presentera en jämställd vision där patriarkatet får lämna arenan. Så skriver Margareta Winberg i denna artikel där hon drar slutsatsen att jämställdhetskampen faktiskt kan drivas inom traditionell politik.

Debatten om feminismen och ett kvinnoparti ställs mer och mer på sin spets. Kanske 8 :e mars 2005 ger besked... Många har spekulerat, personer har pekats ut som presumtiva ledare för något nytt. Jag är en av de utpekade. Jag har fått frågan från många kvinnor, s-kvinnor och "hemlösa", i en viss mening opolitiska. Och från media förstås som alltid gillar när det kan anas splittring. Debatten och frågandet tyder på att det finns ett uppdämt missnöje. Det måste gå fortare, vi accepterar inte dagens situation.

Och jag skall erkänna att tanken på ett alldeles nytt parti med feministiska förtecken har lockat mig. Skulle det inte vara ett spännande projekt? Att presentera en jämställd vision där patriarkatet får lämna arenan, där många av de mansproppar, i alla partier, tvingas ta ett steg tillbaka för att bereda plats för det nya, för att ge kvinnor en majoritet, ett företräde. Och stundom har jag tänkt att det nya, det innebär en revolution, ett kvalitativt nytt steg i vår utveckling.

Och som alltid så finns det ingen att härma, ingen att titta på och säja: så gör vi! Vi kvinnor måste hitta på det själva.

Det skulle, tror jag, exempelvis innebära att tillväxtbegreppet fick ett nytt innehåll. Att miljöförstöring och trafikolyckor inte betraktades som motorer för god tillväxt.
Det skulle ge fördel för människojobb, ge rejält betalt till dem som sköter våra barn, gamla och sjuka. Att ta hand om dem på ett bra sätt skulle räknas som investering för god tillväxt.
Det skulle hejda den ibland sanslösa materiella standardhöjningen, för ett fåtal på jorden. Medan 20 miljoner brasilianare svälter. Och ett barn dör var tredje sekund i världen, alldeles i "onödan" enligt UNICEF, 24.000 barn varje dag på grund av dåligt vatten eller brist på mat.
Det skulle tvinga/medge att papporna var pappor och mammor inte bara mammor utan också kunde bli verkligt självständiga, ekonomiskt såväl som socialt.
Det skulle avskaffa den vidrigaste formen av maktutövning från patriarkatets sida – jag tänker på kvinnohandel och prostitution. En verksamhet som jag ser så tydlig i Brasilien och som gör att jag ibland känner äckel inför vissa grupper män. Och en verksamhet som dödar oskyldiga kvinnor i Afrika och på andra platser genom illegala aborter och HIV/AIDS.

Detta nedrivande av den patriarkala könsstrukturen skulle göra att den utmärkta boken från SCB "Om kvinnor och män" skulle få arbetas om från grunden.

Javisst låter det lockande. Den visionen bär jag verkligen nära mitt hjärta. Men sen då? Hur skall det göras? Här kommer valet. Mellan en visionär plakatpolitik eller handfasta tag för förändring. Och visst kunde jag tycka att det gick långsamt när jag var ansvarig för dessa frågor i regeringen.

Jag retade mig på min chef och många kollegor som inte nog prioriterade denna kamp. Samtidigt tog vi ju steg framåt. Det är viktigt att komma ihåg det när nu allt tycks vara så eländigt. Vi har tagit steg, som gör att vi ligger främst i världen. Det måste vi få känna glädje och stolthet över. Det visades inte minst i FN förra veckan då vår jämställdhetsminister fick spontana applåder när han talade. Det var inte bara han som fick det, Det var Sverige!

Stolthet får dock aldrig få oss att tro att vi är färdiga. Vi har många saker kvar att göra i Sverige och världen. Och här är frågan hur man bäst gör detta. Är det genom ett helt nytt parti med i stora delar oprövade människor? Är det genom kaos eller genom en djup diskussion i de partier som redan finns? Finns viljan i dessa partier? Det är nog olika. Eftersom partierna fortfarande är styrda av manliga normer (gäller alla) och av män (med ett undantag) så är det svårt att tro att det går fort. Männen kanske inte alls vill. De har det ju rätt bra som det är. Eller...???

Vilka män lämnar frivilligt över scenen till kvinnor? Få om ens någon säger jag.

För det är det det handlar om. Att män tar en time-out. Att låta en annans tingens ordning råda. Att sluta att styra och ställa och lägga sig i. Vi behöver kvinnliga ledare, som själva väljer sina medarbetare. Ty forskningen visar att även om kvinnor kommer in i styrande organ är, så följer de sin herre. För att vara tilllags, för att inte sticka ut, för att inte någon skall tro att de valts "bara för att de är kvinnor". Och herren är man med manliga värderingar. På så vis reproduceras dessa värderingar år efter år, generation efter generation.

Vi behöver en majoritet kvinnor, som beslutsfattare, dessutom på tunga poster. Vi behöver också en djup diskussion om vad som är de grundläggande felen i samhället när det gäller maktobalansen. Det behövs en feministisk analys och ett feministsikt handlingsprogram – nu!

Det kommer att innebära att många, idag sanningar, ställs på huvud.

Jag har, efter att varit tvivlare och grubblare, kommit fram till att detta måste kunna åstadkommas, också i det socialdemokratiska partiet. Jag gör därför mitt val. Andra må göra sitt.

Margareta Winberg,
Ny medlem i Feministas

[Texten är publicerad 2005-03-08]

[2005-03-08]