www.feministas.se

Vi tvingas in i våra könsmönster

Är det en pojke eller en flicka - den första frågan som ställs när någon har fått barn. Vi tycks inte kunna förhålla oss till en människa utan att veta om deras kön. Trots att det finns så många andra egenskaper som borde vara mer intressanta. Det är ändå kön som blir den grundläggande indelningen, skriver Jenny Lindblad.

Vi har inte en chans att komma undan. Blåa och rosa filtarna på BB. Mamma tar ut nästan hela föräldraledigheten och sköter fortfarande majoriteten av hushållsarbetet – pappa jobbar heltid. Barnkläder till rimliga priser är bara grabbiga eller princesssaktiga. Flickor har rosa rosett i håret när det knappt finns något hår att sätta fast den i. Pojkarna får blå gymnastikskor innan de kan gå. Vi tvingas in i våra könsmönster innan vi har en chans att välja.

Att denna ordning måste brytas har varit föremål för diskussioner i flera decennier och är ett uttalat politiskt mål. Ändå tycks det inte hända speciellt mycket. Segregationen i arbetslivet har inte minskat. Fortfarande arbetar kvinnor och män i olika yrken. Flickor och pojkar behandlas olika och föräldraledigheten delas inte lika.

I själva verket hårdnar motståndet när könsordningen utmanas. Efter det radikala 70- talet kom en enorm backlash. Under 80 talet blev feminist ett skällsord och jämställdhetskampen förlöjligades.

Sedan kom det mer radikala 90 – talet. Trots ekonomisk kris och rekordarbetslöshet växte en proteströrelse sig stark. En rörelse som förde fram krav på kvotering, delad föräldraledighet, och lika lön. En ny feminism engagerade en bred skara av människor. Allt fler kallade sig för feminister och alla politiska partier skaffade sig handlingsprogram för jämställdhet.

Då kommer den andra den andra backlashen. Den som vi lever mitt i idag. Några exempel: Sexualiseringen av det offentliga rummet. Den ideala kvinnan är uppklistrad överallt. Hon är perfekt, bär de kvinnliga attributen och hotar inte männen utan odlar sin säregna kvinnlighet. Vi matas ständigt med att en kvinna ska vara en riktig kvinna. Den som inte är kvinna nog kan hon köpa bröst och läppar i plast så att hon blir så kvinnlig som naturen egentligen vill. Den som protesterar förlöjligas och kallas moraltant eller avundsjuk.

Det andra tydliga tecknet på backlash är uttalanden från etablerade samhällsdebattörer som hävdar att "Jämställdheten har gått för långt" eller "Kvinnorna kommer att ta över – männen hamnar i bakvattnet". De som säger dylika uttalanden har svårt att utveckla exakt var i samhället jämställdheten har gått för långt. Är löneskillnaden mellan kvinnor och män för liten? Tar män ut för mycket föräldraledighet? Är det för få kvinnor som bli misshandlade av anhöriga män eller är det allt för många kvinnor i den offentliga debatten?

Krafttag måste tas mot den andra backlashen och det måste börjas tidigt: Barnmorskors uppgift bör till stor del gå ut på att få båda föräldrarna involverade som människor i sitt barn – inte som män och kvinnor med olika roller. Studie- och yrkesvägledarna i skolan bör ha som en av de viktigaste uppgifterna att stötta och uppmuntra unga att göra otraditionella val av utbildning. Jämställdhetskunskap som skolämne från tidiga år och arbetsmarknadspolitiken ska ha en tydlig inriktning att bryta segregationen i arbetslivet.

Det finns många kvinnor och män idag som vägrar att placera in sig i traditionella könsmönster. Som faktiskt stöttar varandra i förändring. Vi får inte låta oss luras av dem som vill ha kvar det gamla samhället där kvinnor och män är på olika platser. De som hävdar att kvinnorna håller på att ta över så fort det sker ett litet framsteg i jämställdhetsarbetet. Det gamla systemet passar bara dem som sitter där makten finns.

Jenny Lindblad,
Utredare på LO

Artikeln har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad.

[Texten är publicerad 2005-03-21]

[2005-03-21]